Den omöjliga tron

Eller, Hur man lämpligen inte startar en religion under antiken

James Patrick Holding

 

[Översikt] [Korsfästelsens Skam] [Judendom och Geografi] [En Kroppslig Återuppståndelse] [Nyheter] [Etik] [Tolerans] [Historiska Beröringspunkter] [Mer än Martyrer] [Det Mänskliga mot Det Gudomliga] [Bortseende Från Klassen] [Kvinnor som Vittnen] [Obildade som Vittnen] [Kollektivistisk Nyfikenhet] [En Ignorant Gudom] [En Profet Utan Ära] [Allmänna Olämpligheter] [Uppmaning att Pröva]

 

De senaste åren har vi samlat ofantliga mängder av information till försvar för den Kristna tron. Under samma tid har vi behandlat, och använt oss av otaliga informationskällor rörande den sociala, litterära och den övriga bakgrunden till Nya Testamentets samhälle. Nu verkar det vara dags att pussla ihop några av dessa, i ett mer generellt försvar för tron som sådan. (Respons på artikeln kommenteras vidare här)

 

Undertiteln ”Hur man lämpligen inte startar en religion under antiken”, är avsedd som en kommentar till vissa skeptikers påståenden att Kristendomen var en rörelse sprungen ur det sagda fenomenet ”en idiot föds i minuten”, med den innebörden att de tidiga efterföljarna likväl skulle ha varit lättledda, naiva människor. Som bevis för detta, har vi förevisats exempel på olika rörelser/personer i historien, såsom Sabbatai Sevi, Zalmoxis, eller Alexis och ormen Glycon. Vi har visat varför var och en av dessa paralleller är ogiltiga, nu är det dock läge att sätta samman en överskådlig lista av frågor vi fastställt att kritiker måste behandla, i försök att förklara varför Kristendomen blev så livskraftig där den uppenbart borde ha om inte dött ut, så aldrig nått så pass långt – liksom dessa övriga rörelser inte klarade av. Att enbart hävda Sevi och liknande hade turen med sig, räcker inte som förklaring – och, som vi ska visa också det mest osannolika svaret av alla.

 

Nedan framställer jag en lista på 17 faktorer att överväga – sammanhang i vilka Kristendomen ”gjorde fel”, om den hade avsett att bli en framgångsrik rörelse. Det är min slutsats att det enda sätt på vilket Kristendomen kan ha ”lyckats”, är om den faktiskt var en verkligt uppenbarad tro – och på grund av att den hade ovedersägliga vittnesbörd för uppståndelsen. Jag kan komma att lägga till fler faktorer allteftersom forskningen fortskrider. Hittills torde dock detta vara tillräckligt att hålla skeptikerna sysselsatta, om de inte är försjunkna i synnerligen viktiga frågor såsom huruvida det föreligger några motsägande siffror i Gamla Testamentets folkräkning, eller är i färd med att gräva upp obskyra och irrelevanta hedniska gestalter som sålde ormolja.

 

Tidigare läsare kommer finna att de flesta fakta som tas upp i den här artikeln går att hitta annorstädes på den här siten; mycket har överförts ordagrant – det är i första hand framställningen som är annorlunda.

 

Första Punkten – Vem skulle betrakta den korsfäste som frälsare?

1 Kor 1:18  

Världens vishet och korsets dårskap
Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.

 

1 Kor 15:12-19  

Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda?

Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro.

Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår.

Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.

Med undantag för vissa konspirationsteoretiker, är det få som faktiskt hävdar att korsfästelsen aldrig ägde rum – historiker är överens på den punkten. Men så fort den dörren öppnas, står vi inför det första problemet: Vem i hela världen skulle acceptera en religion centrerad kring en korsfäst man?

Som Martin Hengel mycket väl har visat oss i sin monografi, ”Crucifixion”, var korsfästelsens skam resultatet av de grundläggande normerna i det grekisk-romerska imperiet. Hengel observerar att ”korsfästelsen var någonting ytterst anstötligt, ’obscent’ i ordets verkliga mening”. (22) Som Malina och Rohrbaugh noterar i sin ”Social-Science Commentary” utifrån Johannesevangeliet, [263 - 4] var korsfästelsen det rituella avklädandet av en persons status, avsedd att på alla tänkbara sätt förnedra, därmed det symboliska fjättrandet av händer och fötter, påvisande maktlöshet, och en oförmåga att alls kontrollera sin egen kropp, med det resulterande nedsmutsandet med egna exkrementer. Hela processen betraktades som så fruktansvärd att evangelierna har visat sig vara den mest detaljerade redogörelsen för den antika korsfästelsen – de hedniska författarna såg ämnet som alltför beklämmande att ge likvärdigt uttömmande beskrivningar – trots det faktum att tusentals korsfästelser utfördes samtidigt vid vissa tillfällen.  ”Den litterära världen ville inte ha med [korsfästelsen] att göra, och höll tyst om den som regel.” (38) Man insåg så tidigt som Paulus (1 Kor. 1:18; se även Heb. 12:2) att predika en frälsare som genomgick en så vanhedrande behandling var dårskap. Detta såväl i judars ögon (Gal. 3:13, 5 Mos. 21:23) som för andra folk.

Justinus Martyren skriver senare i sin första Apologi, 13:4:

”De säger vår dårskap ligger i det faktum att vi sätter en korsfäst man näst efter den oföränderlige och evige Guden…”

Celsus beskriver Jesus som en man ”fjättrat på det mest förnedrande sätt”, och ”avrättat genom en skamfylld metod”. Josephus säger om korsfästelsen ”den avskyvärda döden”. Ett av Apollos orakel, återberättat av Augustinus kallar Jesus ”en gud som dog i sin vanföreställning … avrättad i sina bästa år, på det värsta sätt, en död fjättrad i järn”(4). Och så lyder vidare uppfattningar: Seneca, Lucianus, Pseudo-Manetho, Plautus. Även lägre samhällsklasser tog del i charaden, enligt ett stycke graffiti avbildandes en man på knä inför en korsfäst figur med åsnehuvud – med undertiteln ”Alexanos dyrkar gud.” (Åsnehuvudet syftar i sammanhanget på Kristendomens judiska rötter: En form av antijudisk polemik löd att judarna dyrkade en åsna i sitt tempel.

Om än av diskutabelt värde på andra områden, sade Walter Bauer helt riktigt:

”Kristendomens fiender hänsyftade alltid till vanvördigheten i Jesus död med största tonvikt, och illvillig glädje. En gud, eller guds son död på korset! Det var tillräckligt att tillbakavisa den nya religionen med.”

Och DeSilva tillägger [51]:

”Ingen av det judiska eller grekisk-romerska samhället skulle ha kommit till tro, eller tagit del i den kristna rörelsen utan att först ha accepterat att Guds syn på vilket beteende som förtjänar att äras, är av helt annat slag än från det mänskliga perspektivet sett, då vad evangelierna berättar, är att både de judiska och ickejudiska ledarna i Jerusalem ansåg Jesus, hans övertygelse och hans verk förtjäna en skamfylld död, men Gud vände detta helt om genom att återuppväcka Jesus, och sätta honom på Guds högra sida som Herre.”

N. T. Wright gör dessa iakttagelser i sin ”Resurrection of the Son of God” [543, 559, 563]:

”Argumentet utvecklar sig vid detta tillfälle på tre nivåer. (i) Den tidiga kristenheten var helt igenom messiansk, formad kring föreställningen att Jesus var Guds Messias, Israels Messias. (ii) Men Messias enligt judendomen, skulle aldrig gjort vad Jesus gjorde, och särskilt inte lidit ett sådant öde. (iii) Historikern måste därför fråga sig varför tidiga kristna hävdade att Jesus var Messias, och varför de utifrån detta lät omforma sina liv.

Judars föreställningar om en kommande Messias, och om de dåd genom vilka en sådan förväntades utmärka sig, kom i skiftande former, men inbegrep aldrig en skamfylld död, med det romerska riket firande ännu en seger.

Någonting hade förändrats i föreställningen om en kommande Messias… Den har varken övergivits, eller antagits per se. Den har omformats runt Jesus. Varför? På den frågan, svarar självfallet de tidiga kristna med en röst: Vi tror att Kristus var och är Messias, eftersom han steg upp från de döda. Ingenting annat håller.”

Korsfästelsen var någonting frånstötande, ytterst vulgärt i sitt sociala sammanhang. Att diskutera denna, var den värsta typen av socialt faux pas, det var besläktat, ytligt betraktat, med ett samtal om kloakrensning över en fin middag – men etter värre när man associerade det med en tänkt guds inkarnation på jorden. Hengel tillägger: ”En korsfäst messias måste ha varit en orimlig självmotsägelse för vem som helst, jude, grek, romare eller barbar, att betrakta detta som sanning, hade definitivt betraktats som anstötligt och idiotiskt.” Att en gud skulle nedstiga till den materiella världen och lida på ett sådant sätt ”stod i kontrast till inte enbart ett romerskt politiskt tankesätt, utan hela föreställningen om religion i antiken, och i synnerhet till de föreställningar rörande Gud man fann hos utbildade människor.” (10, 4) Att predika en korsfäst gud vore moraliskt likvärdigt med att katolska kyrkan skulle låta meddela att de sanktionerade pedofili! Om Jesus verkligen varit gud, hade enligt den romerska föreställningsvärlden korsfästelsen aldrig ägt rum.

 

Celsus, en hednisk kristendomskritiker under antiken, skriver:

”Men om (Jesus) verkligen var så stor, borde han, för att ha påvisat sin gudomlighet plötsligt ha försvunnit från korset.”

Den kommentaren representerar inte bara någon lösryckt skeptisk invändning, men är en reflektion av ett djupt rotat socio-teologiskt medvetande. Romarna kunde inte föreställa sig en gud dö på Jesu sätt – punkt. Lika lite som man kunde föreställa sig himlen vara grön, eller att grisar flyger. Vi måste understryka detta ur ett sociologiskt perspektiv, då vårt nuvarande samhälle inte är alls lika kalibrerat enligt idén om ära, som tidigare samhällstyper. Vi blir exempelvis bestörta då människor i filmen Shogun begår självmord för ärans skull. Judarna, grekerna eller romarna hade knappast höjt på ögonbrynen över detta.

Som David DeSilva visar i sin Honor, Patronage, Kinship and Purity, var vad som ansågs ärofyllt för antikens människor av största vikt. Äran sattes högre än ens personliga välgång, och var den viktigaste ledstjärnan i alla större beslut. Isocrates ger råd för ett lämpligt beteende, inte baserat på vad som var ”rätt eller fel”, utan på vad som var ”ädelt eller vanvördigt”. ”Löften om ära eller hot om vanära [var] väsentliga faktorer i levandet av ett särskilt slags liv, och i att undanhålla sig många alternativ.” [24] Kristendomen, svarade självfallet med att Kristus död var en ärofylld offerhandling för andras väl – men den logiken håller bara om du redan är övertygad på andra grunder.

Således bör vi rätteligen fråga oss, för första gången i den här artikeln, varför kristendomen överhuvudtaget hade någon genomslagskraft. Det uppenbart ärelösa i en korsfäst frälsare var lika mycket en stötesten för kristen tro som det kan sägas vara idag – i själva verket var det ett långt större problem då. Så, varför fanns det alls några kristna? I bästa fall skulle detta ha varit en rörelse med ett fåtal avvikande efterföljare, som sedan efter några årtionden ebbat ut till en historiens fotnot, om den överhuvudtaget hade nämnts. För att överleva borde rörelsen antingen ha antagit en gnostisk gestalt (som faktiskt hände i några avseenden), eller överhuvudtaget inte ha besvärat sig med Jesus som sådan, utan enbart förpassat honom till en rörelsens första martyr, för en slags moralisk reform inom judendomen. Det var som sagt absurt att vidhålla, för judar såväl som övriga, att en korsfäst man var värdig att dyrka, eller hade dött för våra synder.

Det förefaller alltså bara finnas en fullt tillfredsställande förklaring: Kristendomen överlevde eftersom segern vanns genom korset, och efter döden kom återuppståndelsen. Korsets skam tycks vara ett av kristendomens mest ovedersägliga bevis.

Andra punkten – Varken här eller där: Eller, En Man från Gallieen?

Joh. 1:46 

Natanael sade: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” Filippos svarade: ”Följ med och se!”

Apg. 21:39

Paulus svarade: ”Jag är jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber att du låter mig tala till folket.”

Har geografin någon relevans för religionen? ”Mycket väl så”, för antikens människor. Politisk korrekthet låg två årtusenden i framtiden, och den grekisk-romerska världen var överfull av vad vi skulle kalla fördomar och stereotyper – allmänt accepterade som sanna. Säg idag att ”X är alltid frossare, övermodiga, etc.” och du får stora problem med att förklara dig, säg det i antikens Rom, och alla håller med dig – ofta även gruppen i fråga.

Jesu judenhet skulle knappast ha förnekats av de tidiga kristna, men den var också ett hinder när man skulle sprida evangeliet bland judarna själva. Judendomen betraktades av romare och ickejudar som en vidskepelse. Författare som Tacitus berättade villigt om judarnas uselhet som grupp, och de var allmänt illa betraktade. Att anföra en judisk frälsare till en vanlig romares tröskel, vore ungefär som att göra detsamma vid nazistens dörr – romaren skulle måhända inte ha velat döda dig, men du hade definitivt blivit bryskt avvisad.

Det här blir också ganska tydligt vad gäller judendomens begränsade antal gentila konvertiter, må detta vara orsakat delvis av att judendomen som sådan inte är en särskilt missionerande religion. Och även om kristendomen som sådan redan inte låg särskilt nära till hans i romerska ögon, hade enbart Jesu judenhet inneburit att den svårligen fått fäste i den närliggande ickejudiska världen.

Låt oss understryka de slutsatser Robert Wilken drar i sin ”The Christians as the Romans Saw Them”. Romarna betraktade naturligtvis sina egna trosföreställningar överlägsna alla övriga. (57) Man menade också att vidskepliga trossystem (såsom judendom och kristendom) underminerade deras egna religiösa samhällsstruktur – och självfallet var det också så. Poängen är dock att den som antog en främmande tro, hade betraktats inte bara som en rebell i religiösa termer, utan i synnerhet som en fara för samhället. De upprörde status quo, och revolterade mot etablissemanget på flera sätt - De skulle ha angripit vad den dåtida religiösa fromheten innebar. På den tiden, var förstås inte samhället pluralistiskt, med hänsyn till minoriteter, och man hade knappast några jämlikhetsförespråkare på universitetens campus – idag diskuterar teister och ateister på öppna forum, men på den tiden hade det ena lägret haft såväl staten som svärdet på sin sida – och under den period vi diskuterar, gällde det definitivt inte de kristna.

De som framhärdade denna vidskeplighet, fann sig således bli sammankopplade med bisarrt och extremt beteende – så även de kristna, vilket Tacitus beskriver i sina rapporter om judarna, i sina ”Histories”. Och det gick längre än så: ”Eftersom vidskepelse leder till irrationella föreställningar om gudarna, blir den ofrånkomliga konsekvensen ateism.” (61) Eftersom dessa människor ifrågasatte den etablerade kosmiska ordningen, betraktades deras syn på universum som motsägelsefull, vilket slutligen ledde till anklagelsen av kritiker som Crescens att kristna de facto var ateister. (68)

Detta var förstås bara ett av problemen med den gentila missionen. Men både där och inom judendomen, var kristendomen tvungen att övervinna ännu ett stigma, som visat i de inledande citaten. När Paulus nämnde sig vara från Tarsos, gjorde han det inte för nöjes skull. Härkomst från ett större polis som Tarsos, innebar en större ärevördighet hos medborgaren – marginellt återspeglat av att idag komma från den finare delen av staden. Kristendomen hade ett verkligt handikapp på det här området, stigmat av en frälsare som hävdade sig komma från Gallieen – i romarnas ögon inte bara judisk mark, utan även ett område märkt av politiskt uppror; i judarnas ögon inte fullt så illa som Samarien, men dock ett område fyllt av obildat bondfolk utan större respekt för Toran, och värst av allt – en frälsare från en obetydlig liten by. Inte ens födseln i Betlehem, eller Matteus påstående att ett ursprung i Gallieen uppfyllde profetior skulle ha avhjälpt ett sådant stigma: judarna skulle sannerligen inte ha övertygats av detta – om inte någonting annat först hade övertygat dem om att Jesus verkligen var Messias.

Det finns några fler slutsatser att dra av detta stereotypa tankesätt. Att göra frälsaren till snickare vore fel; Cicero noterade att sådana yrken var ”vulgära”, och jämförde arbetet med slaveri. Att sätta berättelsen om Jesu födsel i ett mystiskt sammanhang där påståenden om utomäktenskaplig härkomst i det närmaste vore självklara, gjorde inte problemen mindre. Om evangelisterna hittat på dessa saker, hur svårt hade det varit att placera Jesus i Sefforis, eller ens Kafernaum (och fortfarande dra nytta av den profetiska kopplingen till Gallieen)? Hade det inte varit lika enkelt att anta en adoptionistisk kristologi, och ge Jesus en ovedersägligt ärofylld härkomst (snarare än att hävda den uppenbart diskutabla, gudomliga härkomsten)?

Poängen är dock att alla påståenden om Jesus som person var olämpliga till att få människor tro på hans gudomlighet – och det måste ha förelegat någonting väsentligt för att övervinna alla dessa stigman.

Tredje punkten – En (felaktigt) Kroppslig Återuppståndelse

Som vi i andra artiklar har visat, var Jesu återuppståndelse i det judiska sammanhanget, betraktad av utomstående som en helt och hållet fysisk sådan. Detta som sådant skapar ett problem för kristendomen, bortom en enbart judisk mission. Vi har citerat Pheme Perkins: ”Kristendomens kritiker betraktade i bästa fall uppståndelsen som en missuppfattad återfödsel, i sämsta fall som direkt löjlig.” Det bör också noteras att den hedniska världen var fylld med åsikter härrörande från tanken att materia var någonting ont, och roten till människans problem. Platoniskt tankesätt, som Murray Harris beskriver, menade att ”människans högsta goda innebar en frigörelse från den kroppsliga tillvaron. Nakenheten hos det okroppsliga var idealförhållandet.” Fysisk återuppståndelse var definitivt inte det slutmål för mänskligheten man ville predika, om man hade tänkt bli hörsammad.

Bland hedningar betraktades faktiskt den kroppsliga återuppståndelsen som omöjlig. Wright citerar i ”Resurrection of the Son of God” Homeros Kung Priam:  ”Att sörja din döde son gör ingen nytta. Du kommer själv vara död innan han återfår livet”. Och i Aeschylus Eumenides: ”Då en människa dött, och stoftet återtagit hans blod, finns ingen uppståndelse.” Och så vidare, med flertalet andra, påtalande uppståndelsens omöjlighet. [32-3] Wright beskriver t.o.m. att en tro på uppståndelse var grund till förföljelse: ”Vi får inte glömma att när Irenaeus blev biskop av Lyon, ersatte han den biskop som dött i en våldsam förföljelse; och att en av orsakerna till denna förföljelse var de kristnas envisa tilltro till den kroppsliga uppståndelsen.” Detaljer i martyrskapet står att finna i brev från kyrkorna i Vienne och Lyon till kyrkor i mindre Asien och Frygien. Brevet berättar hur förövarna i vissa fall brände kvarlevorna, och spred askan i floden, så att ingen relik av martyrerna skulle vara möjlig att hitta. De gjorde detta, ”såsom det stod i deras makt att besegra gud, och frånta martyrerna deras uppståndelse”.

Judendomen skulle själv haft sina mindre svårigheter på området: Det fanns inget vittnesbörd om någons uppståndelse före den slutliga Domen, men även detta hade inte varit något svårare problem för judarna, så länge det fanns bevis i och med Kristus. Fullt så lätt var det inte i den hedniska världen. Vi kan se hur Paulus måste bestrida gnostikerna, platonikerna, och asketikerna på detta område. Men vad som gör detta viktigt, är att påståendet om en fysisk uppståndelse var helt onödigt, för att få till stånd en religion. Det hade varit tillräckligt att bara hävda påståendet att Jesu kropp tagits upp i himlen, såsom Moses eller Elias. Detta hade passat dåtidens förväntningar alldeles utmärkt, och hade varit mycket enklare att sälja till grekerna och romarna, som hyste full tilltro till gudomliggörandet av människan genom en själens himlafärd efter döden. Så varför göra saken svårare för sig, om man inte verkligen hade en uppståndelse att predika?

Fjärde punkten – Nyheter ogillas

Romersk litteratur berättar att ”den huvudsakliga prövningen av sanningshalten i religiösa sammanhang, låg i huruvida det korrelerade med seder och traditioner, de fornas handlingssätt och praktiker”. (62) Med andra ord, om dina trosföreställningar hade den rätta bakgrunden, hade du romarnas anseende. Traditioner hölls hårt på, innovationer var illa betraktade.

Även detta var en stor stötesten för kristendomen, då den bara kunde spåra sina rötter till en sentida grundare. Kristna betraktades som ”arroganta nydanare” (63) vilkas religion var ett nytt påfund, men ändå hade de mage att hävda den vara den enda rätta vägen. Som tidigare nämnt, menade kristenheten att de styrande makterna, som bedömde Jesus värdig av den värsta och mest skamfyllda slags död var helt fel ute, och att Gud själv sade så.

Malina och Neyrey [164] utforskar ämnet vidare. Tillit lades hos förfäderna, som betraktades som större ”utifrån börd sett”. Romarna ”var kulturellt tvungna att anta den omöjliga utmaningen att leva upp till de definitionsmässigt större personligheter i deras gemensamma förflutna.” Det som hade gått i arv ”antogs vara giltigt och normativt. Väsentliga argument kunde lyda ’så har vi alltid gjort’”. ”Semper, ubique, ab omnibus” – ”Alltid, överallt, utav alla!” Till kontrast sade kristenheten: ”Inte nu, inte här, och inte ni!” Detta förklarar varför Paulus argumenterar med att han för vidare vad som givits honom (I Kor 11: 2) – men det är dock inom ett kyrkligt sammanhang, under en tidsrymd av 20 år. Pilch och Mailna tillägger [Handbook of Biblical Social Values, 19] att förändring eller nyheter i religiös doktrin eller praktik bemöttes med synnerligen våldsamma reaktioner; förändringar och nyheter sågs som skadliga för kulturens centrala värden och idéer.

Tom. den kristna eskatologin och teologin stod i opposition till detta ”vad som tidigare varit är det bästa”. Själva frälsningstanken, ett slutgiltigt renande av världen och var person, är oförenlig med en sådan idé.

Judarna, å andra sidan, kunde spåra sina rötter mycket längre tillbaka, och även fast flera romerska kritiker gjorde försök att undergräva dessa (däribland Tacitus) betraktades judarna med en viss respekt, då deras religion var så pass gammal. I ljuset av detta kan vi förstå tidiga kristna författares ansträngningar att anknyta kristendomen till judendomen så mycket som möjligt, och således delges samma traditionsmässiga auktoritet som judarna faktiskt hade. (Vi skulle självfallet inte se något problem med detta, men dock romarna.)

Kristendomskritiker angrep snarast detta ”trick”, och menade att kristna knappast kunde hävda ett judiskt arv, emedan man inte upprätthöll dess seder och riter – varför detta var ett hinder som kristendomen svårligen kunde övervunnit för mer än ett fåtal människor – utan att anknyta till någon trovärdig bevisning.

Femte punkten – Ansträngande krav

Detta är inte något av de största problemen, men likväl ett väsentligt, igår såväl som idag. Etiskt sett, är kristendomen en ”svårgenomförlig religion”. Så också judendomen, och det är en anledning till att så pass få anslöt sig till den. Kristendomen erbjöd inte storslagna fester, eller lockande orgier med tempelskökor, utan förbjöd dem. Den uppmuntrade inte rikedom, utan välgörenhet och ett delande av människors jordiska tillgångar. Den lockade inte sinnena, utan lovade belöning bortom vad människan kunde se. Detta var ett problem under antiken, liksom det är idag – om inte ännu mer så. Den borde inte ha tilltalat de redan rika, som skulle tillrådas att dela med sig. Fattiga torde ha uppskattat detta, men kanske inte om de avråddes från att spendera denna delade rikedom på sin favoritlast. Som sagt, detta är inte ett oöverkomligt hinder; flertalet romare drogs till judendomens etiska system, och borde likaledes ha attraherats av kristendomen. Men det är väldigt svårt att förklara varför kristendomen växte där monoteismen inte kunnat slå rot – inte ens evangelistisk nit tycks förklara detta.

Sjätte punkten – Tolerans är en dygd

Vi har redan nämnt att kristendomen var illa sedd som en ”arrogant innovation”. För att ytterligare komplicera saken: Inte bara en innovation, utan en exklusivistisk sådan. Många skeptiker och icketroende idag, anser sig bli frånstötta av kristendomens ”arrogans” och exklusivitet. Hur långt mer så var det under antiken? Romarna var redan ytterst intoleranta – hur mycket värre i sammanhanget av en annan, och väldigt ny religion som spelade samma spel, och hotade omkullkasta den sociala och religiösa ordningen? Hur skulle vi se det om en religion kom och sade oss att sluta besöka våra kyrkor (eller hellre riva ned dem), sluta fira våra högtider, förändra den sociala ordningen såsom den sett ut till idag från våra vördade förfäders tid? Som DeSilva noterar, ”budskapet om denne Kristus var oförenligt med den djupast rotade religiösa ideologin hos den ickejudiska världen, såväl som det nyare politiska tongångarna i det romerska rikets ideologi” [46]  (i.e. pax romana mot eskatologin och Guds dom). De kristna vägrade att tro på gudarna, ”väktarna av världsordningen, och goda välgörare som bidrog med allt nödvändigt att upprätthålla livet, såväl som uppfyllandet av individuella önskemål.” Judar och kristna var enligt detta skyldiga till ateism. Vidare, eftersom det inte fanns någon sekulär aspekt av den sociala tillvaron – så var religionen förenad med det offentliga livet på ett högst grundläggande sätt – judar och kristna höll sig undan från detta, och ådrog sig därför missnöje från sina grannar.

Detta var illa nog, men även judar skulle varit intoleranta mot denna nya tro. Judiska familjer hade varit underkastade ett socialt tvång att frånsäga sig konvertiter, för att slippa den påföljande skammen. Utan någonting att övervinna den romerska, och även den judiska intoleransen, hade kristendomen varit dömd att misslyckas.

Sjunde punkten – Historiska beröringspunkter

Apg 26:26

Kungen är väl insatt i dessa frågor, därför kan jag också tala öppet och frimodigt till honom. För jag är säker på att inget av detta är obekant för honom, det har ju inte tilldragit sig i någon avkrok.

Det här är en väsentlig faktor, mångfacetterad och komplex sådan. Låt säga att du ville starta en ny religion, som inbegriper nya och radikala tolkningar – skulle du någonstans hävda historiska kopplingar som inte kunde bekräftas? Om jag hävdade att min farmor om fyrtio år skulle uppstå från de döda, dristar jag mig då till påståendet att hon stod inför rätten i Högsta Domstolen, eller begravdes i en krypta avsedd för kungen? Nya Testamentet är fullt av kopplingar till, och rapporter av händelser som inbegrep ”berömdheter”, och allmänt kända personer. Som en av våra läsare beskrev det: ”Herodes Agrippa – en vicekung för romarna över Jerusalems omgivande distrikt – blev ’uppäten av maskar’, som Lukas rapporterar i Apg. 12:20 – 23. Kopior av dessa dokument cirkulerade fritt i området, och var således tillgängliga för allmänheten. Hade Lukas inte varit sanningsenlig vad gällde ett så pass allmänt känt faktum, skulle ju kristendomen knappast burit någon större trovärdighet, därtill hade Lukas troligtvis blivit fängslad, och/eller avrättad av Agrippas son, Herodes Agrippa Den Andre (som innehade samma ämbete), även densamme som Paulus vittnade inför i Apg. 25-26. Agrippa Den Andre var vid makten och i livet under tiden Apostlagärningarna spreds, och hade definitivt tillgång till den väsentliga informationen (”Kungen är väl insatt i dessa frågor, därför kan jag också tala öppet och frimodigt till honom. För jag är säker på att inget av detta är obekant för honom, det har ju inte tilldragit sig i någon avkrok. Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror.”) [Apg. 26:26-27] Avrättade Agrippa Paulus för dessa påståenden? Nej, och han skulle inte ha gjort det om de varit sanningsenliga. I stället sade Agrippa till guvernör Festus: ”Om han inte vädjat till kejsaren hade han kunnat friges.” [Apg. 26:32]

”Vad spelar det för roll?” kanske skeptikern undrar. ”Och?” Betrakta effekterna av att hävda någonting sådant. Om påstående #1 bekräftas vara falskt, ger det anledning att betvivla andra – ända fram till själva uppståndelsen. Det gäller även de mer väsentliga påståendena, som det rörande Herodes hädangång, men också vilken som helst av alla de platser där de tidiga kristna och NT gjorde djärva påståenden om olika händelser. Ta området Lystra som exempel – människor som inte levde där kanske inte visste tillräckligt mycket om vad som hade hänt där, eller hade någon anledning att kontrollera det, men kristenheten påstod saker om många skiftande platser över Imperiet, vilket lätt kunde ha kontrollerats.

NT har väldigt många beröringspunkter av den här typen. En jordbävning, solförmörkelse vid middagstid, tempeldraperiets ituslitande, en avrättning – under påsktid när folkmassorna kunde räknas i miljontal – människor som föll ut ur en byggnad under tungomålstalande, och allt i ett tättslutet samhälle där nyheter spreds mycket snabbt. Helande av sjukdomar och skador, till och med människor som uppstod från de döda, på mycket allmänna platser. Ett triumferande intåg i Jerusalem, i ett övertydligt uppfyllande av de messianska profetiorna.

Kort sagt, kristendomen var högst sårbar för undersökning och vederläggande på oräkneliga punkter – som var och en kunde ha resulterat i ett misstroende av alla de övriga, i synnerhet med de ovanstående faktorerna i beräkningen som hade varit orsak nog för varje jude eller romare att säga eller göra någonting. Det här är ett olämpligt sätt att ”starta en religion”. Man går lämpligen till väga genom att koppla den till obskyra och namnlösa individer, inte allmänt kända folkledare, eller ens en samtida centurion. (även om man inte hade namngett dem, var de tillräckligt få för att det skulle varit praktiskt möjligt att kontrollera påståendena.) Man stannar vid namnlösa personer, som exempelvis kvinnan vid brunnen. Sådana människor var förstås också föremål för interaktion, men det väsentliga är inte deras närvaro, utan den av dessa med hög social status och det påföljande ”kändisskapet”, och de påståenden man kopplade till dessa. Kristendomen hade inte överlevt, om inte dessa påståenden varit i ordning.

Åttonde punkten – Mer än Martyrer

Här följer ett välbekant argument, men det kan förtydligas en hel del. De viktigaste martyrerna är de omkring Jesu tid, och strax därefter. Det finns ganska få av detta slags martyrer vi kan peka på – kyrkohistorien är vår enda källa för många av apostlarnas martyrskap; vårt bästa vittne är faktiskt Paulus själv, som berättar om hur han passionerat förföljde den tidiga kyrkan.

Förföljelse resulterar ju dock inte automatiskt i martyrskap, och det här är ännu en orsak till varför kristendomen inte nödvändigtvis skulle ha frodats. Som Robin Lane Fox skriver, ”genom att reducera historien av den kristna förföljelsen till rapporter om juridiska förhör, missar vi mycket av det väsentliga. [Fox.PagChr, 424] Förutom auktoriteternas påtryckningar, kunde kristna förvänta sig ett socialt utanförskap om de höll fast vid sin tro, och däri ligger mycket av den förföljelse Fox syftar på – utstötandet ur familjen och samhället. Man behövde inte dö som martyr, det var nog att lida ett socialt utanförskap och dylikt, även om man fortfarande levde. DeSilva noterar att de som förbröt sig mot samtidens sociala värderingar (som kristna definitivt gjorde), blev föremål för allehanda skamstraff avsedda att tvinga tillbaka dem i samhällsformationen – NT ger goda beskrivningar av liknande saker [Heb. 10:32 – 4; 1 Pet. 2:12, 3:16. 4:12 – 16, Fil. 1:27 – 30; 1 Thess. 1:6, 2:13 – 14; 2 Thess 1:5-5; Upp. 2:9.10, 13].

Således: Judarna ogillade dig, romarna skydde dig, din familj tog avstånd från dig, och samhället i stort undvek och gjorde narr av dig. Vidare, män som Paulus och Matteus, och t.o.m. Petrus och Johannes gav upp lönsamma yrken för en mission som alltför uppenbart innebar en hel massa problem för dem. Det är högst osannolikt att någon skulle ha gjort dessa uppoffringar för den kristna tron vid någon tidpunkt i historien – om det inte fanns någon påtaglig trovärdighet hos den.

Nionde punkten – Det Mänskliga mot Det Gudomliga; och aldrig mötas de tu

Vår nästa punkt relaterar till den ovanstående om uppståndelsen, och är ett problem från såväl romerskt som judiskt håll. Earl Doherty, en skeptiker, har refererat till det otroliga i ”iden att judar, både i Palestina och över imperiet, kunde ha kommit till tro – eller blivit konverterade till förställningen att en människa var Guds Son… Att vanliga judar kunde tänka sig att betrakta någon människa, oavsett hur imponerande, som allt det gudomliga en total identifikation med Abrahams Gud, är helt enkelt otänkbart.” Och så vore det; om det de facto inte hände sig att denna ”människa” bevisades vara Guds Son. Dohertys argument visar sig stå till kristendomens favör.

Bättre vore det inte i den ickejudiska socioreligiösa verkligheten. Tanken på en gud som nedsteg i materiell skepnad, för mer än en högst tillfällig visit, som svettades, stank, med alla människans naturliga behov, och i synnerhet som led och dog här på jorden, vore helt enkelt för mycket.

Tionde punkten – Bortseende från klass

”Varken kvinna eller man, varken slav eller fri.” Vi är så vana vid det här konceptet att vi kanske inte tänker på vilket radikalt budskap det var för antikens människor. Och detta är ännu en anledning till varför kristendomen hade vissnat innan den ens hunnit skjuta skott, om den inte kunnat hålla fast vid sina påståenden.

Malina och Neyrey skriver att, under antiken, identifierade människor sig med de olika grupper som de tillhörde. Den grupp, eller de grupper de tillhörde, avgjorde deras identitet – förändringar hos personer, såsom Paulus konvertering, var abnorma. Varje person hade särskilda förväntningar på sin roll, som de skulle uppfylla. Utraderandet av sådana distinktioner, som Paulus berättar om, men också praktiseras av Jesus – hade gjort kristendomen högst offensiv.

Notera att detta inte endast gällde de rika och mäktiga; det är en anakronism i vår västerländska individualism att anta att en slav, eller fattig skulle dragits till kristendomen på denna grund. Även från ett västerländskt perspektiv skulle denna grupp inte höjt människans status, eller situation ur ett rent praktiskt perspektiv. Därtill, i antikens verklighet hade det varit onaturligt att inte stå i något slags beroendeförhållande till någon gruppering (vilket kristendomen förnekade). ”När antikens medelhavsmänniskor talade om ’frihet’, menade de generellt såväl frihet från slaveri, såsom friheten att inträda i tjänst hos en annan herre eller välgörare.” [163] Det skulle inte heller ha gått upp för dessa människor som helhet, att deras situation kunde förändras, eftersom allting som skedde anknöts till ödet. Man bestred inte sin situation, man höll ut – och detta var det mest ärofyllda av allt. Med andra ord, det handlade inte om huruvida man var i tjänst hos en eller annan, utan om vem man tjänstgjorde inför.

Att splittra dessa grundläggande sociala distinktioner hade varit ett faux pas av största mått, såtillvida man inte hade några synnerligen övertygande kort på hand.

På samma grunder hade en kristens judiska grannar inte heller varit särskilt tillfreds. Ett strikt vidhållande av Tora blev judarnas egen försvarsmekanism mot romerska fördomar, deras sätt att hålla sig rena från yttre influenser. En konvertit som upphörde med detta, och började sällskapa med ickejudar, hade väckt anstöt.

Kristendomen vände ut och in på normerna, och menade att börd, etnicitet, kön och ekonomisk ställning – vilket i det här samhället avgjorde en människas värde – betydde absolut ingenting. Även mindre statusbeteckningar som utseende och karisma bortsågs ifrån (2 Kor. 5:12)

Denna gruppidentifikationsfaktor ger ännu ett bevis för kristendomens autenticitet. I ett grupporienterat samhälle, adopterade man sin identitet från gruppens ledare, och människor behövde förstås stöd och uppmuntran från andra medlemmar för att upprätthålla sin identitet. Kristendomen framtvingade ett avkapande av sociala och religiösa band, de ting som gav en antikens människa sin mänskliga ställning. (Den bidrog ju självfallet med sin egen grupptillhörighet, men det förklarar inte varför man drogs till den i första hand.) Därtill, en person som Jesus kunde inte ha upprätthållit sin rörelse utan stöd från människor omkring honom. En enbart mänsklig Jesus kunde svårligen ha tillskansat sig detta, och hade behövt bidra med övertygande bevis för sin auktoritet för att bibelhålla några efterföljare, och för att ge upphov till en rörelse som skulle överleva långt efter honom. En mänsklig Jesus hade behövt leva upp till sitt samhälles förväntningar, och skulle ha övergivits, eller åtminstone tvingats byta spår efter de första tecknen på misslyckande.

 

Elfte punkten – Lita inte på Kvinnor!

 

Det här har också sagts många gånger, men kan understrykas ytterligare. Om kristenheten velat få medhåll, skulle den aldrig ha tillåtit kvinnorna som de första vittnena vid Kristi tomma grav, eller de första att de den uppståndne Jesus. Den skulle heller aldrig ha medgivit att kvinnor var viktiga ”supportrar” (Luk. 8:3) eller ledande konvertiter (Apg. 16).

 

Många har påpekat att kvinnor betraktades som ”otillförlitliga vittnen” under antiken. Vi måste betona att detta inte var av samma avvikande, men dock förekommande natur som idag, utan en djupt rotad stereotyp. Som Malina och Neyrey berättar, genus i det antika samhället medförde befästa, ”komplicerade stereotyper för vad som var lämpligt manligt respektive kvinnligt beteende.” [72] Quintilianus sade att vad gällde mord, var män sannolikt mer benägna att bruka våld, emedan kvinnor var lagda åt att förgifta människor. Vi ser på sådana uttalanden som absurda och politiskt inkorrekta – men oavsett detta så var de fast förankrade i det antika medvetandet. ”I de grekiska och romerska rättssystemen exkluderades kvinnor som vittnen, liksom slavar och barn […] Enligt Josephus … är [kvinnor] inte acceptabla på grund av den ’frivolitet och ansvarslöshet som följer med könet’.” [82] Kvinnor var inte ens pålitliga nog att tillåtas vara vittnen till nymånen, som tecken på högtiders inledande. DeSilva noterar också [33] att en kvinna och hennes ord ansågs inte vara ”allmän egendom”, utan skulle skyddas från främlingar – kvinnor förväntades tala till och genom sina makar. En kvinnas plats var i hemmet, inte i vittnesbåset, och varje kvinna som framställde självständiga vittnesbörd bröt mot den sociala kodexen, mot allmän praxis.

Det hade varit mycket enklare att ställa de manliga lärjungarna vid den tomma graven, eller att låta någon som Kleofas, eller t.o.m. Nikodemus hitta graven först, eller att låta kvinnorna tala genom Johannes eller Petrus – men man hade sina vittnen, och överkom uppenbarligen ännu ett stigma.

Tolfte punkten – Lita heller inte på landsortsbor

Det finns ännu mer att säga på ett liknande område – problemen med tilltro låg inte bara hos kvinnorna. Johannes och Petrus blev avvisade utifrån sin sociala ställning (Apg. 4:13) och detta återspeglar en viktig åsikt hos antikens folk. Vi har tidigare nämnt problemet med att Jesus kommer från Gallieen och Nasaret. Det innebar förstås ett problem även för lärjungarna, och skulle ha hindrat deras mission. Judarna själva hade ingen tilltro till sådana människor, om vi anknyter till senare vittnesbörd ur Talmud; vad gällde män såsom Petrus och Johannes, så kallade ”människor från landet” sades det: ”… vi vittnar inte inför dem, och vi mottar ingen vittnesbörd från dem.” Om än detta var ett sentida påstående, återspeglar det en antik självklarhet, som även gällde det övriga samhället. Social status var intimt förknippad med den personliga karaktären. Må det vara rättvist eller orättvist, en ”person från landet” var den siste du skulle tro på. Av apostlarna kunde endast Paulus ha undkommit detta stigma. (Möjligen också Matteus, om han inte varit medlem av en annan grupp, skydd av helt andra orsaker: en skatteindrivare!) Ytterst få av kristendomens främre gestalter hade undkommit detta.

Det finns även en annan överton i det hela: Kristendomen hade inte någon institutionell makt överhuvudtaget. Den var inte stödd av dåtidens maktstruktur, varken romersk eller judisk. Den kunde enkelt ha krossats, om det hade varit nödvändigt; så varför skedde inte detta, särskilt som den var så benägen att blanda sig i andras angelägenheter?

Trettonde punkten – Det fanns inga hemligheter

Antikens grupporienterade samhälle leder till ännu ett vanligt apologiskt argument. Dessa menar vanligtvis att kristendomens påståenden hade varit lätta att få verifierade. Skeptiker, i synnerhet G. A. Wells, kontrar med att hävda att ingen skulle brytt sig om att ta reda på sådana saker. Detta är helt fel – och går stick i stäv inte bara med den grundläggande mänskliga nyfikenheten, men också med en viktig del av det gruppcentrerade samhället.

Bryr du dig om ditt privatliv? Håll dig i så fall hemma i västvärlden. Malina och Neyrey berättar att ”vad gäller grupporienterade samhällen såsom de antika medelhavskulturerna, måste vi minnas att människor regelmässigt lade sig i andras angelägenheter”. [183] ”Privatlivet” var okänt som fenomen. Dels utövade grannar en ”ständig vaksamhet” gentemot de övriga; dels var de betraktade konstant bekymrade med hur de tog sig ut, uppträdde, och de därmed associerade ärorelaterade belöningarna, eller skamfyllda påföljderna. Det fungerar på samma sätt i liknande kulturer idag – om du någonsin undrar varför det tycks vara svårt att sprida ”demokrati”, ta med i beräkningen att 70% av vår nutida befolkning lever i grupporienterade samhällen.

Tänk på detta: Vi klagar över förlusten av privatlivet, men är väl medvetna om att det är nödvändigt för att upprätthålla en social kontroll. Antikens folk hade inte oroat sig över otillräckliga medel att förhindra ett terroristangrepp – på grund av att sådana medel var inbyggda i den dåtida samhällsstrukturen. Kontroll kom inte ur från individens självbehärskning, utan från gruppens auktoritet över individen. (Detta är också en orsak till varför vi ibland har svårt att relatera till den tidiga kyrkans ”brödraskap”.) Pilch och Malina [115] tillägger att främlingar på den tiden betraktades som ett direkt hot mot samhället, på grund av att de ”var potentiellt vadhelst man ville föreställa sig … Därför måste det kontrolleras dels huruvida de skulle passa in korrekt, samt huruvida de var villiga att underkasta sig samhällets normer.”

Malina tillägger i ”The New Testament World  [36-7] att ära antogs alltid närvarande i den egna släkten” men alla utanför denna ”antogs vara opålitliga – så länge ingenting annat kunde bevisas.” Ingen utanför den egna släkten är tillförlitlig ”så länge denna tillit inte kan valideras och bekräftas.” Främlingar till ett mindre samhälle är ”potentiella fiender”; utlänningar som passerade förbi (såsom missionärer) var ”betraktade som definitiva fiender”. Missionärer kunde vara säkra på att få sin dygd prövad vid varje ny rastplats!

Människor under antiken kontrollerade varandras beteende genom att betrakta varandra, sprida ”skvaller” om varandras beteende, och via allmänna skamstraff. Kritiker som undrar vad fariséerna gjorde ute på landet, övervakandes Jesu lärjungar tröska spannmål, och finner det otroligt, har inte till fullo förstått sammanhanget. ” … Fariséerna verkar konstant lägga sig i Jesus angelägenheter, ” [183] vilket var ett fullt normalt beteende. (Philo noterar att det var ”tusentals” som höll ögonen på främlingar, i sin färd att hålla det judiska arvet och dess efterföljare från externa influenser – ”Wright, Jesus and the Victory of God, 379.)

Så nu har skeptikern ännu ett dilemma. I ett samhället där ytterst lite undangick upptäckt, fanns det definitivt anledning att anta att människor som hörde Evangeliet skulle kontrollerat det mot fakta – i synnerhet vad gällde en så radikal rörelse som kristendomen. Den tomma graven skulle ha kontrollerats. Matteus berättelse om återuppväckta helgon skulle ha kontrollerats. Man hade letat upp och frågat ut Lasarus. Extrema hedersmässiga påståenden såsom Jesu gudomlighet, hade inte tagits för givna. Och senare hade konvertiter till den nya tron blivit tvungna att svara inför sina grannar. Att kontrollera fakta, och finna dem felaktiga hade som ingenting annat givit de fientliga auktoriteterna vatten på sin kvarn – om fariséerna hade kollat upp Jesus på saker som handtvätt och tröskande; om stora grupper samlades omkring honom varje gång han så mycket som nös – hur mycket hade då inte saker som en påstådd uppståndelse blivit kontrollerade?

Fjortonde punkten – En ignorant Gudom?

Lärda av alla övertygelser har länge talat om ett ”förlägenhetens kriterium” som markerar autentiska utsagor av Jesus. Ställen där Jesus beskriver sig som ovetande (när han inte känner till dagen eller timmen av sin återkomst; inte vet vem i folkmassan som vidrörde honom) eller visar svaghet, betraktas som ärliga återberättelser, och ses som autentiska. Det här är relaterat till synen på korsfästelse som beskrivs ovan – om du vill dikta upp en anständig gudom, bör du göra honom fullt respektabel. Att inte känna till framtiden, eller ens samtida händelser målar upp en bild som teologiska förklaringar om kenosis inte helt lätt ställer åt sidan. Du behöver ett rejält trumfkort för att göra dig av med någonting sådant.

Femtonde punkten – En hederslös profet

”Mark. 6:4

Men Jesus sade till dem: ’En profet blir ringaktad bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem’.”

Vi har redan påpekat ovan, att Jesus dog en död utan heder eller ära, och kom från en i den bemärkelsen illa betraktad plats. Det finns mer att säga vad gäller den saken, så låt oss betrakta några andra sammanhang i vilka Jesus utstod vanära – och således gjorde våld på samtidens åsikt om en gudom.

Hånet före avrättningen – detta rörde sig inte om någon slags klädpoker, utan en kalkylerad förolämpning gentemot Jesu ära, och hans sagda judiska konungskap. Genom detta, ifrågasatte man Jesus koppling till profetiorna, och utmanade och vederlade hans ära. Utifrån det samtida tänkandet, hade Jesus mött utmaningen, och visat sig vara en sann profet eller konung.

Själva anklagelserna – till ytan, tycktes Jesus öppet medge hädelse, och erkände sig skyldig till uppror. ”De som valde att följa en så subversiv och vanärad man, blev omedelbart misstänka i [romars och judars] ögon.” [DeSilva, 46]

Begravningen – Byron McCane har skrivit i sin artikel ”The Shame of Jesus’ Burial” där han menar att Josef av Arimatea hade uppenbara motiv, inte bara som hans lärjunge, att arrangera begravningen: den uppfyller kraven i 5 mos 21:22-23, att begrava någon som hängts upp i ett träd före solnedgången, som sanhedrin hade Josef önskat göra detta. Å andra sidan, att Jesus begrovs i Josefs grav, och inte i sin egen familjs – var i sig vanvördigt, liksom avsaknaden av sörjande.

Det bör också rättvist noteras att McCane inte ansåg allting i evangelierna vara pålitligt. Han menar likväl att Josef inte var någon av Jesu lärjungar, utan bara en sanhedrin som gjorde sitt jobb. Det går måhända inte upp för McCane att Josef utnyttjade en sådan plikt som anledning att få tag på Jesu kropp innan en annan sanhedrin med föga respekt för Jesus gjorde detsamma. Men i vilket fall, även om man betraktar evangelierna som fullt sanningsenliga, ”beskriver de fortfarande en begravning som en jude i det romerska Palestina hade uppfattat som vanvördig”.

Sextonde punkten – allmänna motsägelser

Här ska vi notera en rad övriga påpekanden vad gäller Jesu lära, och attityder inom den tidiga kristenheten som bestred vad man betraktade som normalt under det första århundradet. En del av dessa kommer i någon mån överlappa vad som tidigare sagts (i synnerhet fjärde faktorn). Då den här delen lades till senare än 1-15, finns det ingen parallell till de tre texter som berör konstraster till, och jämförelser med ”andra religioner” nedan.

Ur Malina och Rohrbaughs ”Social-Science Commentary on the Synoptic Gospels” samt den om Johannes :

·        Jesus lärde människor att till och med bryta upp med familjen, om nödvändigt, för himmelrikets skull; han skapade också en mycket inklusiv sammanslutning  (Matt. 8:11 - 12)  i ett lika inklusivt samhälle. Kristendomen som sådan, som vi ser ovan, hade trossatser som skulle ha främmandegjort utomstående. Var det värt priset? ”Med tanke på de skarpa sociala skiljelinjerna i det antika samhället, riskerade personer som indrogs i opassande sociala sammanhang  [JPH noterar: att blanda slavar och fria, rika och fattiga, etc. !] att bli avskurna från de nätverk vilka deras positioner i samhället vilade på. I traditionsbundna samhällen, togs detta på dödligt allvar – att skäras av från släkten eller klanen kunde bokstavligt talat handla om liv eller död, i synnerhet för eliten [JPH noterar: kristendomen hade ett ovanligt stort antal medlemmar från den gruppen!], som riskerade hela sin tillvaro genom att beblanda sig med fel sorts människor. Då de inklusiva kristna grupperna krävde just detta beblandande tvärs över vedertagna föreställningar om status, är situationen som beskrivs i Matt. 10:34-36 en mycket realistisk sådan. Främlingskapet skulle t.o.m. spridits bortom familjen, till den större kretsen  uppbyggd kring äktenskapet …” [92] Att ”beblanda sig” innebar bland annat att bli sedd när man åt tillsammans med människor, här av en lägre samhällsställning. [135]. ”Ett dylikt avståndstagande från familjen var någonting moraliskt omöjligt i ett samhälle där släktskapet var den grundläggande samhällsinstitutionen.” [244]

·        Därtill innebar ett avståndstagande från familjen vanligen också att man frånsade sig materiella ägodelar, i linje med Jesu krav till den rike mannen i Luk. 18:22. Detta är också ett problem: ”Geografisk rörlighet och det därtill följande uppbrottet med ens sociala nätverk (biologisk familj, välgörare, vänner, grannar) betraktades som mycket avvikande beteende, och hade under antiken varit långt mer traumatiskt än att helt enkelt lämna bakom sig sitt materiella välstånd. [313] Koppla nu samman detta med hur Petrus och de övriga lämnade allting bakom sig!

·        I sin lära vände Jesus ut och in på vardagliga stereotyper på ett i majoritetens ögon oanständigt sätt. Den ”gode samariten” är ett exempel – vi vet alla att samarier var ett föraktat folk; det hade varit illa nog! Men inte alla inser att också offret utmålas som någon allmänt hatad: Offret (och samariern) var handelsmän, som ofta blev rika på andras bekostnad, och föraktades av allmänheten som de facto såg dem som tjuvar, och troligen hade sympatiserat med tjuvarna som rånade dem! Jesus vände helt på föreställningarna på ett sätt som hade chockat de flesta av hans åhörare. [347] (Intet sagt vad gäller ”grannarna” till alla desssa människor!)

·        Ett liknande exempel: inbjudandet av, och accepterandet av Sakajos (Luk. 19). Genom att äta med Sakajos, indikerade Jesus brödraskap med den vars värderingar han delade. Allmänheten var bestört, eftersom tullindrivare betraktades som utpressare. Sakajos uttalande, ofta förstått som att han nu ska betala tillbaka vad han stulit, menar faktiskt att han redan har betalat tillbaka till den han upptäckt att han lurat (även innan han mötte Jesus) och Jesus inbjudan är därför att betrakta som att han säger, ”Jag tror honom” – där allmänheten inte gör det. [387] Det går  också att applicera på Matteus.

·        Vi kanske inte tänker särskilt mycket på hur Maria sitter vid Jesu fötter, medan Marta ordnar allt hushållsarbete; vi kanske till och med sympatiserar med henne, men dåtidens människor hade inte gjort det. En kvinnas anseende grundade sig på hennes förmåga att sköta sitt hushåll, så Martas klagan hade varit legitim – och Maria själv, då hon satt och lyssnade i stället för att hjälpa till, ”betedde sig som en man”! [348] Det här exemplet hade varit främmande för människor under antiken. Så också Jesu möte med den samariska kvinnan  [Johannesevangeliet] – att tilltala henne offentligt (särskilt då hon var en utstött), och att använda samma dryckeskärl hade varit anstötligt inför den samtida synen på renhet, och grupprelationer.

·        Idén att ”återfödas” var synnerligen chockerande. [Johannesevangeliet] När någon föddes, var ens status fixerad vid födseln. Bara extraordinära omständigheter medgav någon förändring av denna. Att återfödas, innebar att ens äromässiga status skulle förändrats på det mest grundläggande sätt, ”en livsförändrande händelse av de största proportioner.” Att någon predikade ett pånyttfödande var helt ofattbart!

Ur N. T. Wrights ”Jesus and the Victory of God” [369-442]

Att angripa allmänt vördade symboler kan vara ett riskfyllt företag. Tänk på hur människor reagerar när man bränner flaggor, och betrakta i ljuset av detta en del saker vilka Jesus gjorde, som ”implicit och explicit attackerade vad som hade blivit de grundläggande symbolerna av den judiska världsbilden knuten till det Andra Templet” och således gjorde våld på det exklusiva judiska etos, som betraktades ha givit Israel dess unika identitet:

·        Den generella attityden hos judar gentemot hedniska makter såsom Rom, var en revolutionär sådan. Jesus rådde i stället att ”vända andra kinden till”, och att bära sitt kors ännu en bit. Skillnaden är den mellan Malcolm X och Martin Luther King, i en tid då Malcolms metoder allmänt föredras.

·        Att helga sabbaten var någonting distinkt judiskt; Jesus som helade och samlade spannmål under sabbaten stod inte i kontrast till lagen som sådan, men till den rigorösa tolkningen som föredrogs av de judar som önskade behålla och understryka denna distinktion. (En relaterad text finns här.)

·        Jesu allmänna utdelande av den rituella handtvätten bröt mot vedertagna renhetsföreställningar.

·        Jesu bud att följa honom, i stället för att begrava de döda, bröt mot en av de mest grundläggande förhållningsreglerna under samtiden; att ta hand om familjen och deras begravningar (väsentligt i såväl judiska som hedniska sammanhang).

·        Jesu handlingar i Templet var ett symboliskt förstörande av vad som enligt många judar var judendomens mest centrala symbol: platsen där offer och syndaförlåtelse ägde rum. Inte alla judar var delaktiga i den föreställningen (Essenerna, exempelvis, betraktade den judiska tempelinstitutionen som korrupt, och hade troligen sympatiserat med Jesus på den här punkten), men då Jesus sade att Templet skulle förstöras, och därtill av hedningar, skulle ha varit mycket anstötligt till flertalet judar, i synnerhet de som såg templet som en säkerhet gentemot just hednisk invasion.

Utifrån Wrights ”The Resurrection of the Son of God” har vi dessa synpunkter, delgivna av en läsare med egna observationer:

Utifrån de väsentliga texterna i Psalmerna, Jesaja, Daniel och i liknande skrifter, påstod de tidiga kristna att Jesus var herre på ett sådant sätt, antydande om och om igen att kejsaren inte var det. Temat är tydligt, om inte påpekat förrän senare år hos Paulus. Rom. 1:3-5 predikar ’evangeliet’ att Jesus är den kunglige och mäktige ’Guds Son’, inför vilken världen är skyldig att underkasta sig; Rom. 1:16-17 menar att i detta ’evangelium’ står soteria och dikaiosune att finna. Varje del av denna symbios parodierar saker som sades i Imperiets ideologi, och den då framväxande imperiekulten. På andra sidan av brevets teologiska exposition (15:12) citerar Paulus Jesaja 11:10; Messias av Davids släkt är världens sanna herre, och hos honom ligger nationernas hopp.” (sid. 568-569)

Wright fortsätter med att räkna upp Paulus verser såsom Fil. 2:6-11, 1 Kor 15:20-28, och Tess. 4:15-17, som talar om Jesus på ett sätt som anknyter till Caesar. Han noterar också:

”Det här är inte heller enbart begränsat till Paulus. Matteus återuppståndne Jesus förklarar att all makt i himlen och på jorden nu är given åt honom.”

Samt,

”Evangeliet om Jesus som judarnas konung är sedan satt i kontrast med Herodes herravälde som judarnas konung, fram till dennes plötsliga död i Apg 12; varpå evangeliet om Jesus som världens herre sätts i kontrast till caesars världsherravälde, en motsättning som kommer till ytan i kap 17:7, och ligger kvar igenom den sista versen, med Paulus i Rom, talandes om den sanne Gudens rike, och Jesus som herre. Hela det här tankesättet, om Israels Guds rike, upprest genom Jesu herravälde, som nu konfronterar världens riken med ett rivaliserande anspråk, får ett klassiskt uttryck ett århundrade efter Paulus i den berömda, och medvetet polemiska utsagan av Polycarpus: ’Hur kan jag häda min konung som räddat mig?’ Caesar var konungen och frälsaren, och krävde tilltro; Polycarpus förklarade att man genom att kalla Caesar alla dessa saker, hädade man den sanne, gudomlige konungen och frälsaren.” (sid. 569-570)

Wright noterar dock, att kristna i verser som Rom. 13:1-7 var uppmanade att respektera de styrande makterna. Men han tillägger också,

”Vårt typiskt moderna och västerländska sätt att formulera dessa angelägenheter, som syftar till att endera parten antingen måste vara revolutionär, eller en konservativ, har gjort det svårare för oss att ur en historisk synvinkel förstå hur de tidiga kristna uppfattade dessa saker. Uppmaningen att respektera auktoriteterna utgör inte kärnan i evangeliernas politiska ståndpunkt. Det innebär inte att Jesus herravälde enbart sträcker sig till de andliga dimensionerna. Hade så varit fallet, skulle de första tre århundradenas förföljelser i stort kunnat undvikas. Detta, som vi såg i det tidigare kapitlet, var gnostikernas förhållningssätt.” (sid. 570)

Så frågan vi måste ställa oss är, ”Varför antog de tidiga kristna en så radikal politisk ståndpunkt, utifrån sina trosföreställningar?” De måste verkligen ha trott att Kristus var denna världens sanna herre, och att hans återuppståndelse bevisade detta. Wright avslutar:

”Denna omstörtande tro på Jesus herravälde över Caesars, ställdes emot det faktum att Caesar hade demonstrerat sin överlägsna makt på det mest uppenbara sättet, nämligen genom att korsfästa Jesus. Men det verkligt anmärkningsvärda är att denna tro vidhölls av en liten grupp, som under åtminstone de första två eller tre generationerna, knappast kunde ha gjort uppror i en mindre by, och knappast i Imperiet som sådant. Och ändå överlevde de mot alla odds, drog till sig auktoriteternas ovälkomna uppmärksamhet på grund av budskapets kraft, och den världssyn och livsstil det genererade, och upprätthöll. Närhelst vi går tillbaka till de viktigaste texter att bevisa varför de vidhöll en så osannolik och farlig tro, svarar de: Det är på grund av att Jesus från Nasaret uppstod från de döda. Och detta manar oss att ännu en gång fråga: vad fick dem att påstå någonting sådant?” (sid. 570)

En intressant parallell i modern tid står att finna här.

Sjuttonde punkten – Uppmaning till folket att kontrollera fakta

En läsare (under namnet ”Jezz” på TWeb) har föreslagit den här nya punkten. Att uppmana människor att bekräfta påståenden och söka bevis (och således avråda från naivitet) är en garanterad metod att misslyckas om du predikar osanning.

Låt oss för ett ögonblick anta att du är i färd med att starta en falsk religion. För att upprätthålla denna, bestämmer du dig för att hitta på ett antal historiska (läs prövbara) påståenden, och hoppas att ingen kommer att bry sig om att kontrollera dessa. Med andra ord, trots sjunde punkten (hitta inte på historiska faktaförhållanden) och nummer tretton (att människor kommer att kontrollera dessa), bestämmer du dig för att satsa lite, och hoppas att människor är lättlurade nog att gå med dig. Vad är det viktigaste att tänka på, om du har hittat på saker som går att falsifiera? Självfallet går du inte omkring och uppmanar människor att kontrollera fakta, eftersom de i så fall skulle komma på dig!

Anta, exempelvis att du tänker dra igång en ny UFO-kult, i vilken de trofasta kommer att upptas i ett UFO, som väntar på dem. En sådan kultist skulle troligen följa rådet som exemplifieras i punkt nummer sju, och se till att UFO:t förläggs på en sådan plats att människor inte kan kontrollera dess existens. (såsom att placera det bakom månen). Men anta att du ignorerat detta råd, och i stället hävdar att UFO:t står att finna i en grotta, i ett berg inte långt ifrån staden. Det sista du skulle göra, vore att uppmana människor att gå till grottan, och kontrollera detta – och således vederlägga den lögn som hela din kult vilar på. Om du ville attrahera människor till kulten, skulle du vara tvungen att göra det direkt motsatta – avskräcka dina rekryter från att kontrollera fakta (exempelvis säga att ”den som går till grottan innan tiden är inne, kommer inte att tas med”)

Genom hela Nya Testamentet, uppmanar apostlarna människor att kontrollera bevisen, och verifiera fakta:

”1 Thess 5:21

…men pröva allt. Ta vara på det som är bra,”

Och när de nya konvertiterna följde detta råd, höll de inte bara fast vid sin tro (vilket antyder att bevisen höll för prövning), utan ansågs av apostlarna för den skull vara ”ädla”.

Apg 17:11

Judarna där var mera vidsynta än de i Thessalonike. De tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde.”

Som om apostlarna inte gjorde saken nog svår genom att göra extraordinara och verifierbara påståenden i en miljö där man svårligen kunde hålla någonting hemligt, så uppmanade de också människor att kontrollera dessa påståenden. Detta är ett garanterat sätt att misslyckas med sin kult – såvida inte, förstås, dessa påståenden höll upp mot bevisen man kunde lägga fram.

Vi kommer möjligtvis att lägga till fler faktorer senare, men för tillfället har vi tillräckligt att framställa vår kärnpunkt. Kristendomen, som vi kan se, hade alla tänkbara nackdelar som religion. Som jag nyligen har noterat, lever vissa religioner på att vara vaga och obskyra (Rastafarianism), eller genom att bara ha filosofiska krav och ståndpunkter (Buddhism, hinduism). Andra överlever främst genom isolering (mormonism), eller genom erövring (Islam). Kristendomen hade inget av detta, och inga av dessa fördelar, förutom en sentida flirt med svärdet när den redan var en institution som missbrukades för politiska ändamål, såsom mycket väl varje religion kan brukas – inte främst som ett sätt att sprida evangeliet. Alla nackdelar, och ingen av fördelarna.

Vi har sett att ignorans och apati inte förklarar någonting av varför religionen faktiskt överlevde, eller slog rot. Kristendomens faktapåståenden var inte svåra att greppa intellektuellt – apati vad gäller sociala förhållanden har föga relevans i den antika världen, varför skeptiker inte enbart kan peka på detta som en förklaring.

En kritiker har sagt mig att en eller flera av dessa sociala faktorer inte nödvändigtvis behöver ha gällt alla människor, vid alla tillfällen i det här sammanhanget. Det är ett absurt påstående – dessa faktorer rör sig kring centrala värderingar och föreställningar för just den här perioden (och föreliggande), sociala förhållanden och värderingar slår man inte bara av eller på som en lampa. Kritikern nödgas bevisa att det var en tillfällig lucka i ett väsentligt antal av dessa faktorer så att kristendomen kunde dra till sig folk, och sedan förklara varför denna lucka helt plötsligt slöts igen. Poängen är att en sådan förklaring gränsar till desperation.

Slutligen, måste kritikern konfunderas av det faktum - vilket har observerats av Stark and Meeks – att kristendomen som rörelse hade ett väsentligt antal av samhällets ellit med sig. Emedan 99% av befolkningen var fattiga, och mer eller mindre förtryckta, hade varje rörelse naturligt fått sina anhängare därifrån, men kristendomen hade ett förvånansvärt antal av de rika och mäktiga med sig, för sin blygsamma storlek. Som Witherington noterar, i ett citat av E. A. Judge (Paul Quest, 94):

”De kristna dominerades av en socialt prominent del av befolkningen av de stora städena . Förutom detta tycks de ha haft med sig människor från de breda lagren, troligen ur hushållen från dessa ledande medlemmar.”

Dessa är de människor som påverkats mest av de ovanstående faktorerna, och varit minst benägna att komma till tro; de hade mest att förlora, och (synbarligen) minst att vinna på att gå med rörelsen. Rodney Stark har visat i sin ”The Rise of Christianity” varför rörelsen fortsatte växa efter att den väl slagit rot, men det förklarar inte hur den lyckades slå rot i första taget.

Jag hävdar att det endast finns en förklaring som ger alla svaren till varför kristendomen överlevde alla dessa svåra nackdelar, vilken är att den hade det absoluta beviset – ett säkert, pålitligt, ovedersägligt vittnesbörd av Jesu Uppståndelse, det enda som i dåtidens ögon hade återupprättat Jesu ära, och övervunnit de oräkneliga stigma hans liv och död medförde. Den hade säkerhet som inte kunde förnekas; med andra ord, tillräckligt många tidiga vittnen (såsom de 500!) med bergfasta och ovedersägliga vittnesbörd (ingen ”syn av Jesus i himlen” utan en påtaglig kännedom om en fysiskt återuppstånden kropp) och ett stort antal troende strax efter händelsen (de tusentals vid Pingsten) som gjorde det svårare att inte tro, än att tro. Skeptiker och kritiker måste förklara varför annars, trots var och en av dessa faktorer, som kristendomen överlevde, och frodades. Ett konstant levande vittnesbörd, som var kraftfullt nog att nå in till det andra århundradet trots detta, är den enda logiska anledningen. Förklaringen att ”dåtiden människor var ointelligenta och lättlurade” duger inte till.

För jämförelse och kontrast till andra religioner, se dessa:

·        Mitraism

·        Mormonism

·        Islam

Se en kritiker bemöta dessa argument här.

Se Richard Carrier falla på desamma här.

Se Robert Price ”göra sin grej”, och sedan få den tillbaka här.

Se de inte fullt så belästa svara på artikeln här.

Kyle Gerkin svarar här, och det finns en länk längst ner till vår debatt på TheologyWeb.